Möt Life & Peace Institutes nya ordförande – Eva Christina Nilsson

Kan du kort beskriva dig själv och din bakgrund?

Om jag tar det i kronologisk ordning så är jag född i Småland på en bondgård som min familj haft sen slutet på 1600-talet, och jag har fortfarande starka rötter där. Min far var kommunalnämndsordförande och när jag var riktigt liten kom det ofta hem riksdagsledamöter till oss vilket gjorde att jag snabbt fick ett intresse för politik. Vi fick också besök av missionärer och jag fick därför tidigt lära mig att världen är betydligt större än vår lilla by, att världen hänger ihop, och att även om människor kan se olika ut så är vi alla människor tillsammans.

Förståelsen för att världen är större har varit grunden till att jag engagerat mig i internationella samarbeten, från att jag var barn till mitt vuxna yrkesliv. Redan som liten skrev jag söndagsskolkort till barn i Indien och fick möta en flykting från Chile. Sedan jag började mitt yrkesliv i Svenska kyrkans ungdomsrörelse har jag fortsatt att vara i det internationella på ett eller annat sätt. Samtidigt så har det alltid varit viktigt för mig att behålla mina lokala rötter, och under större delen av mitt yrkesliv har jag därför valt att vara baserad i Sverige. Det är först de senaste fyra åren som jag arbetat direkt på global nivå som direktor för avdelningen för teologi, mission och rättvisa inom Lutherska världsförbundet.

Du har en lång och spännande karriär bakom dig, vad är du mest stolt över?

Jag har varit priviligierad i att jag haft väldigt många spännande och meningsfulla jobb, allt ifrån att jag varit del av ungdomsrörelsen till att jag var med och byggde upp Svenska kyrkans nygamla relationer med Östeuropa efter 1989. Som direktor inom Lutherska världsförbundet har jag på global nivå fått leda ett arbete med att utbilda nyvalda kyrkoledare, stödja medlemskyrkornas diakonala arbete, jobba med teologisk reflektion, samt policy- och påverkansarbete kring FN:s arbete med till exempel klimat, genusrättvisa, och mänskliga rättigheter.

Utifrån allt detta så har jag svårt att säga vad jag är mest stolt över. Jag skulle snarare säga attejag är tacksam över att ha varit i ett sammanhang där det lokala och det globala hör ihop, där jag fått möjlighet att arbeta med så pass meningsfulla frågor. I slutändan så gör jag inte detta för mig själv, utan för att få vara i ett sammanhang som är större än mig själv. Det handlar dels om tron att Gud är större, dels insikten att världen är större. Jag genomför inte mitt arbete som välgörenhet utan för att det handlar om alla människors upprättelse och lika värde. Det är i det tänket som jag befunnit mig under min karriär, och det är också där jag befinner mig idag.

När hörde du första gången talas om LPI och vad har varit din motivation till att anta rollen som organisationens styrelseordförande?

Redan när den första Life & Peace konferensen, som blev starten för organisationen, hölls 1983 var jag med som representant för ungdomsrörelsen och jag har därmed följt LPI sedan organisationens start. Jag minns att det var en storslagen upplevelse att få möta alla människor som var på konferensen, som jag visserligen hade hört talas om men ännu inte fått chansen att möta personligen. Jag har även flera personliga kopplingar till LPI, dels via min man som är släkt med LPI:s första ordförande, dels via bekanta som var bland de första anställda på LPI när organisationens startades på Kyrkans hus i Uppsala. Jag minns att det var otroligt spännande att de skulle inleda någonting helt nytt, och även om jag sedan dess följt organisationen på avstånd, så har jag varit med i stort sett hela resan.

Min motivation till att bli styrelseordförande kommer från insikten att världen är i desperat behov av fred – och fred som är långt mer än en slogan, som går på djupet. I det kyrkliga sammanhanget brukar vi prata om fred med Gud, fred med varandra, fred med sig själv och fred med skapelsen. Från mitt perspektiv är det därför viktigt att fredsbyggandet handlar om både värderingar och praktik. Vi behöver satsa på utbildning och samla goda krafter där människans goda vilja att söka väger framåt står i centrum. I detta är det också särskilt viktigt att satsa på ungdomar, både som ledare här och nu och i framtiden. Kopplat till allt detta ser jag att LPI har en god historia som utgör grunden för ett fredsarbete som kan fortsätta att utvecklas framåt, och det tycker jag är spännande.

Hur ser du på din roll som styrelseordförande och hur skulle du beskriva dina värderingar som ledare?

Det är viktigt att skilja på att styra och att leda, och styrelsens uppgift är att styra. Det handlar om att ta ut riktningen för organisationen, medan det är direktorn som leder arbetet. Även om vi i slutändan utgör ett ledarskap tillsammans så måste man skilja på olika roller och undvika att detaljstyra andras arbete, det utgör en viktig del av mina värderingar. Som person är jag lyssnande och jag anser att det är viktigt att vara inkluderande och ta vara på olika perspektiv, på så vis kan man ofta resonera sig fram till lösningar. Samtidigt är det helt avgörande att kunna fatta beslut så att man faktiskt kommer framåt, för när det inte fattas beslut kan det bli helt förödande för en organisation.

Som ny styrelseordförande blir du den första kvinnan att anta rollen i LPI:s historia. Hur ser du på kvinnors deltagande och ledarskap för att bygga hållbar fred?

Det korta svaret är att det är helt avgörande. I många sammanhang är kvinnor extremt utsatta i konfliktsituationer. Vi ser exempelvis hur våldtäkter används som vapen i konflikter och att kvinnor i konfliktsituationer får bära försörjningsbördan för familjen. Samtidigt är det viktigt att inte se kvinnor enbart som offer, utan som aktörer. Kvinnor har gång på gång visat på en otrolig styrka. Ta mödrarna på Plaza de Mayo under diktaturens Argentina eller kvinnor som demonstranter idag i Israel, tillsammans har de en otrolig handlingskraft som kan vara helt avgörande för att få till en förändring.

Även om kvinnors rättigheter är helt centralt så vill jag också nämna mäns roll, inte minst kopplat till maktfrågor i konflikter. För att uppnå jämställdhet och minska kvinnors utsatthet i konflikter behöver vi förändra mäns tankesätt. Kopplat till detta tror jag att utbildning och religiösa ledare kan spela en stor roll genom att de tänker på vad de predikar om i moskéerna, synagogorna, och kyrkorna. I slutändan handlar det alltså om både kvinnors rättigheter och om genusrättvisa, det vill säga att män och kvinnor tar ansvar och förändrar tillsammans.

I alla sina program jobbar LPI nära lokala aktörer med ickevåldsamma metoder för att transformera konflikter. Kopplat till detta, vilka frågor brinner du för?

Jag tror att man alltid måste se möjligheterna, trots att vi lever i en tid som är präglad av ökat våld och konflikter i olika delar av världen. Dagens situation kan skapa en känsla av hopplöshet vilket gör det svårt att tala om fred, men det är också när allt detta pågår – det spelar ingen roll om det är i Ukraina eller Tigray - som det är särskilt viktigt att tro att fred är möjligt, att fortsätta jobba med att transformera konflikter, trots att de ofta är komplext, och försöka förstå vad som är nyckeln för att vända en konflikt till något fredligt.

Något annat som jag brinner för är människors medverkan i att transformera konflikter. Naturligtvis så spelar högnivåsamtal som drivs av FN och diplomater en stor roll, men när människor i mängd säger ifrån kan någonting verkligen hända. Det kan låta väldigt naivt, inte minst idag, men jag vill ändå tro att det är möjligt. När jag innan murens fall arbetade med relationerna till Östeuropa så talade vi om ”medborgardiplomati” vilket handlade om att mötas över gränserna och att erkänna vanliga människors aktörskap. Det vill säga, att det spelar roll vad vi gör som individer och att vanliga människor också kan ägna sig åt diplomati, inte enbart politiker. Jag tror att det är jätteviktigt att mötas lokalt, lära känna varandra, och skaffa sig verktyg för att bygga fred. Det är viktigt i situationer av pågående konflikt, men också för att förebygga konflikter på sikt.

Du har nämnt vikten av att arbeta med unga, vilket är en prioritering som LPI delar. Hur kan man arbeta med unga i fredsbyggande och varför är detta viktigt?

Som ung fick jag förmånen att möta erfarna äldre och jag fick då uppleva hur det var att bli tagen på allvar, vilket har format mig resten av livet. Nu när jag blivit äldre har jag därför lovat mig själv att aldrig se ner på unga människor. Vi måste se unga som ledare här och nu, och inte enbart se dem som ledare i framtiden. Vi måste inkludera unga i alla kontexter, även om det såklart är en sak att vara ung här och en helt annan att vara ung i exempelvis Sydsudan. Genom att unga människor får delta i utbildningar, får planera och bli räknade med så kan vi som är något äldre lära oss otroligt mycket. Det handlar inte om att det är fint att inkludera unga, utan om att det är viktigt på riktigt.

Sen kan även möten mellan unga och äldre personer i sig vara otroligt givande. Min dotter var en gång på besök i Auschwitz med sin ungdomsgrupp. När de kom hem, från vad som naturligtvis hade varit en omtumlande upplevelse, mötte de en grupp äldre personer i kyrkan som hade varit med på 40-talet och tagit emot människor som fått en fristad i Sverige efter att ha befriats ur koncentrationslägren. Det blev ett otroligt fint samtal mellan dessa unga människor som mött Auschwitz och dessa gamla människor som varit med och tagit emot de som befriats därifrån. Det var så starkt.

Det tuffa världsläget har försvårat arbetet för LPI och många organisationer runt om i världen. Hur ser du på din roll i att säkerställa LPI:s motståndskraft mot denna och kommande utmaningar?

Det är en fråga som alla ställer sig och jag önskar att jag hade ett bra svar. Det jag kan säga är att det finns flera perspektiv som är viktiga att upprätthålla. Dels så tror jag att man envist måste säga att världen är en, att världen hänger ihop. Vi kan som exempel se hur kriget i Ukraina påverkar livsmedelssituationen världen över, inte bara i det direkta närområdet. Det är därmed en illusion att det går att stänga till Europa - så ser inte världen ut och det måste vi fortsätta att säga.

Sen tror jag också att det är viktigt att det finns en uthållighet, vilket kan vara lättare sagt än gjort när finansieringen minskar. Men det LPI - och andra organisationer - har möjlighet att göra, det ska vara av hög kvalitet. Kan vi inte säkerställa det, då ska vi kanske låta bli. Vi måste göra en bedömning om vad som är strategiskt, det vill säga, vad som kan ge ringar på vattnet. Det finns alltid så mycket vi kan göra och därför måste vi kunna prioritera, det är för mig en kärnfråga. Kopplat till detta så är planering och samverkan också viktigt – det betyder att det vi gör är genomtänkt till slutet och att vi arbetar tillsammans med andra för att nå våra mål.

Självklart så känner jag samtidigt en stor ödmjukhet inför att det handlar om svåra prioriteringar - att se möjligheterna men sakna medel för genomförandet kan skapa mycket frustration, och där har styrelsen en viktig roll i att hålla motivationen uppe. Vi behöver påminna oss om att det vi kan göra fortfarande är viktigt och spelar roll, även om vi inte kan göra allt som vi vill. Trots svårigheter så får vi inte fastna i missmod, för då blir ingenting bra. I stället måste vi fortsätta bäras av hopp om att en förändring är möjligt och att vi kan bidra till fredsskapande.

Stort tack för din tid. Vill du tillägga någonting innan vi avslutar?

Under årens lopp har jag kommit att se mig själv som en länk i en kedja, med stor respekt för de som har gått före. När jag har kommit in i en ny roll så har jag därför försökt att kroka arm i det som har varit, samtidigt som jag vill utgöra en länk framåt och genom aktiva beslut föra arbetet vidare. När jag nu kliver in som ny ordförande för LPI:s styrelse till hösten så tar jag över stafettpinnen från en kompetent och erfaren företrädare, Gustaf Ödquist, som varit ordförande sedan 2008. Det är med stor ödmjukhet som jag tar mig an uppdraget och jag ser fram emot att arbeta med en kompetent styrelse, direktör, och personal som finns på olika håll runt om i världen. Under den period som jag fått förtroende att leda styrelsen vill jag ta mitt ansvar så att de som kommer efter i sin tur kan fortsätta att utveckla LPI på bästa sätt.